Lördagen den 13:de maj klockan 19:20 inkom larmet

Vad som egentligen hände har jag inget minne om.. vet bara att jag svängde ut på vägen å frågade pojkarna jag hade med mig om jag skulle skjutsa dom hem till ena kompisen först eller om dom skulle följa med på en liten tur i peggan.. äh, vi följer med svarar sonen å kompisarna....

Sen finns inget minne fram till att jag tittar med skräck över vänster axel å vi glider fort, fort mot dikeskanten.. sidledes.. å jag tänker med fasa "jag kommer att ha ihjäl min son å hans kompisar"... sket väl i mig själv just då men de tre 16-åringarna med hela livet framför sig skulle dö... trodde jag.....

Nu blev det inte så.. vi lever alla fyra.. mirakulöst nog utan ett enda benbrott på någon av oss.. en av pojkarna fick ett stort skärsår i baknacken med en liten fraktur på skallbenet.. men inte så farligt för han kunde lämna sjukhuset två dagar efter smällen.. min son å den andra kompisen fick lämna sjukhuset dagen efter...
Själv blev jag kvar i fyra dagar.. jag var blåslagen hela jag med massor av skrapsår.. sprickor i revbenen på höger sida.. vinglig på benen så jag måsta gå med gåbord som den värsta gammelkärringen..... Å nu menar jag inte att alla som går med gåbord i vanliga fall är några gammelkärringar.. nej, absolut inte.. det är ett underbart hjälpmedel för dom som verkligen behöver det.. det jag menar är att jag kände mig som om jag var 150 år helt plötsligt.. skröplig å dan..

När jag ser bilderna så fattar jag inte att vi lever.. vi har tydligen snurrat först med baken, taket, fronten för att sen snurra sidledes flera varv.. killen med skärsåret i nacken var den som först åkte ut genom bakrutan.. han låg enligt utsago från sonen ca 40 meter från bilen.. sen var det min tur att åka ur.. genom takluckan under en av rullningarna.. kunde lika gärna ha blivit krossad under bilens tyngd.. den andra killen som for ur gjorde nog det precis när det slutade rulla.. han har inget minne om han gjorde det eller om han kröp ut själv.. den ende som vet att han kröp ut själv är sonen för han tappade aldrig medvetandet..

Själv vaknade jag till liggandes på backen på vänster sida.. fick ingen luft i lungorna.. kunde inte förmedla mig att jag var vaken.. det kom folk på en gång.. dom lugnade sonen med att jag iaf levde.. brandstationen ligger ju två minuter ifrån så dom var där snabbt.. ambulanserna var där på 7 minuter.. jag fick åka in först för dom misstänkte inre blödningar på mig eftersom jag fick så tvärt ont i magen å ryggen.. fick en massa smärtstillande så jag försvann åter igen.. röntgades hela jag.. men fick sen reda på att jag inte hade några allvarligare skador.. men ont som faaan hade jag så jag fick morfinsprutor i två dagar......

Så nu står han där.. min pegga.. min ögonsten.. på Sundbergs plåt å lack.. till allmän beskådan.. inte är han vacker längre min pärla.. men han räddade livet på mig, sonen å hans två vänner som var med.. kommer att sakna min rappa lilla sportbil som har tagit mig land å rike kring i alla väder....

Så farväl min vackra röda pärla.. kommer att sakna dig som min bästa vän.....